— 477 — ren." *) Alla äro likväl icke så ärliga som Börne, hvilken sjelf erkänner, att det var ensamt afund som förledde honom att nedsätta den gamle skalde- konungen. Senare hafva, såsom kändt är, det unga Tysklands Castor och PoUux, Heine och Börne, sönderslitit hvarann. När man ser dessa vittra strider, den ena ef- ter den andra, upplösa sig i buller och rök, nöd- gas man beklaga, att så mycket snille, kraft och tid, som kunnat användas till sjelfbildning och egna skapelser, slösas på bemödandet att nedrifva andras rykte och arbeten. I synnerhet är anblic- ken af ett sådant skådespel smärtande för dem, som derunder sökt medlarens försonande kall, utan att mer än delvis kunna lyckas. Skriftställare gif- vas visserligen, hvilkas egentliga, lifsluft är pole- miken. De äro lyckligtvis sällsynta. En sådan var hos oss Thorild. Till dem kunde äfven räknas AsKELÖF, som på det vittra fåltet endast öfvade sig till de vapenskiften, hvarmed han fortsatte sin bana på det politiska, hvilket snart blef hans huf- vudbestämmelse. Afven Palmblad hade en viss förkärlek för litterära och politiska bardalekar, hvilka utgjorde måhända hans mest lysande sida. Med Hammarsköld synes förhållandet snarare va- rit detsamma som med de konstnärer — Fernow, Maler Muller och andra — hvilka, då de icke enligt önskan lyckas i konstens utöfning, blifva dess domare, — en befattning som ej gerna aflö-
•) Jahrbuch der LiUeratur, 1839, S. 150.
