— 478 — per atan strid. Får man tro Geijer, så var det egentligen Lessing, som Hammarsköld valt till före- bild. Geijeb säger nemligen, i svaret på Hammar- SKÖLDS recension af Thorild, en jUosojisk eller ojilo- sojisk bekännelse : '*Jag är ej alldeles af den tanken, att vårdslösheten är ett prosans behag, eller att man söker likna Lessing, då man i alla ämnen skrifver derpå löst, och kunde göra bättre."*) För den snillrikaste och berömdaste af den nya skolans målsmän synes hela uppträdet varit en poetisk dröm,**) — ungefår som Thobilds tilltänkta verlds- omskapelse. Det var icke fråga om blott den fo- sterländska vitterhetens eller svenska folkets pår- nyttfödelse, utan om hela Europas, och detta der- tillmed i en motsatt riktning af den, som inträf- fade och som de gamle, erfame aktare på tidens tecken, bland b^ilka man ej kan vägra Leopold ett rum, redan föresågo. De nya åsigternas för- kunnare deremot afgaf, under den varmaste stri- den, följande förutsägelse: "Att Europas nya åter- födelse bhr den götiska folkstammens verk, liksom den föregående var, är för mycket bekant, för att här behöfva utredas. — Europa gör nu af vårt fäderneslands vitterhet vidsträcktare fordringar än •) Samlade Skrifter, 1 afd. 5 del. sid. 359.
- ) Att han ansåg striden oundviklig, förklarar han äfven i
sången till Franzén (1816): "Hvad som är skedt, är skedt. Det måste hända. Gläds du, som ej till brandens bloss blef gjord." Detta '*blef gjord!' är ganska betecknande. "Hulda Rosas" skald var visserligen icke danad till en stridsbrand, men gjordes dertill af vänner.
