— 484 — då man njuter nöje utan anspråk på ära; en an- nan kommer, då man stundom njuter rätt mjc- ken ära, utan att känna stort nöje deraf. Mitt hjerta är uppfyldt af vördnadsfuU tacksamhet, men min inbillning, jag tillstår det, regretterar den först- nämnda perioden. Med en lika billig som outplånlig känsla af min medelmåtta, huru skulle jag ock vid allt detta icke snarare känna en viss nedslagenhet, än någon smickrande glädje? Man var fordom mera sparsam på allt slags ärebetygelse, och det mindre hugnade mera. Detta påminner mig ett ord af den gamle lustige, nu salige Petter Bergström. Jag hade nyss erhållit plaquen, hvartill han lyckönskade mig. Jag nästan blyges, yttrade jag, att bära denna grannlåt, då jag tänker på att icke ens den lilla nordstjernan någonsin kom i Kellgrens knapphål. Nej, svarade han, med en rad ur Dumbom: ty konsten var ej inventerad. Tiden har blifvit mera inventif i detta afseende, men jag tillstår att jag ej önskade tjena som exempel derpå. Domare i konsten visa sig för öfrigt icke all- deles nöjda med denna medalj, såsom konstpro- dukt, och jag fruktar att grefvinnan med sitt fina och skarpa omdöme torde låtteligen förena sig med dem. Lyran, som skulle föreställa konstella- tionen af detta namn, röjer, säga de, föga gemen- skap med stjernhimmelen, och ser ut som ett in- strument, rätt och slätt köpt hos instrumentmaka- ren Kraft, hvarpå ordet Ij/ser-r icke låter rätt väl hänföra sig. Vägleder är väl också ett af de torr-
