allrasmalaste terrain lemnas ledig åt den välmenta, men betänksamma och lågröstade sanningen. — Hvad angår det i Herr Stats-Sekreterarens ärade skrifvelse fälda utlåtandet öfver mitt kritiska förhållande till dess skrifter: så får jag härmedelst nämna, att ingen af de polemiska recensioner, som särskildt befattat sig med dessa skrifters granskning, äger mig till auktor; hvilket vore mig lätt att med all möjlig diplomatisk urkundlighet, ja med juridisk bevisning ådagalägga. Yttranden af mig öfver nämnda skrifter förekomma blott strödda, här och der, i uppsatser öfver andra författare och andra ämnen; mestadels i artiklar, som infördes i Svenska Litteratur-tidningen. Dessa i förbigående fälda omdömen, ömsom tadlande, ömsom beundrande[1] — enligt måttet af mina insigter — äro vanligtvis lika sparsamma på ord, som de äro få till antalet. Huru vida de kunna försvaras eller icke, är en fråga, som här icke vore passande att upptaga; den bittra och passionerade ton, som utmärker ett och annat ibland dem, har jag för många år sedan sjelf ogillat. — Dessa historiska upplysningar öfver mitt verkliga förhållande så till svenska litteraturen i allmänhet, som till Herr Stats-Sekreterarens skrifter i synnerhet, har jag trott mig förpligtad att lemna. Omöjligen kan Herr
- ↑ Så är t. ex. i en kritisk uppsats öfver Euphrosynes dikter, införd i Svensk Litteratur-tidning, mitt utlåtande om Herr Stats-Sekreterarens sublima ode öfver Försynen ett bevis på mitt sätt att anse häcklandet af deras författares arbeten för min hufvadsakliga bestämmelse.
