icke heller tagits utan hans inflytelse. Redan för flera år tillbaka hade jag velat göra det: men jag var då krank, mjältsjuk, i månget afseende olycklig, och dessutom temligen allmänt betraktad såsom en bannlyst och förlorad äfventyrare; man hade då kunnat se deruti blott ett steg af feghet eller lycksökeri. Hvad jag derföre icke vågade då har jag tyckt mig böra våga nu, då åtminstone ingen af dem, som i någon mån personligen känna mig, kan missförstå detta stegs rätta mening: nu, då helsan och glädjen bjifvit mig återskänkta, då jag njuter lifvet dubbelt vid en älskad makas sida, då mitt oberoende äfven i borgerligt hänseende är tryggadt, och jag af den så kallade allmänhetens domstol är betydligt mindre fördömd än fordomdags. Endast illviljan och kortsyntheten skulle nu kunna tro mig om att uppoffra min frihet, mina principer, min sjelfständiga yttrande-rätt, dermed att jag betygar en snillrik och odödlig författare min högaktning. Jag förnyar således här dess uttryck, och det med den fägnande utsigt att innan kort få göra det muntligen. Herr Stats-Sekreteraren skall i mig finna en man af medelmåttiga egenskaper, och detta kan icke vara oväntadt; men tillika en man af lätt tillgänglig, okonstlad hjertlighet — och detta torde vara mindre förmodadt. Sedan gryningen af min ungdom kastad in i midten mellan hvarandra bekämpande läror och läro-mästare, van att vara mål för oförsonligt hat och oförgänglig vänskap, ämnar jag
