— 54 — skref Thorild till Leopold (den 3 mars 1785): Om jag någonsin haft en tillfredsställelse och en ära af mina tryckta papper, så är det att med dem hafva behagat Leopold, — detta namn, som redan har en glans af Gud och odödlighet i min inbillning. Jag i detta ögonblicket mera ryser, än är rörd och genomträngd. Jag emotstår ingen skönhet; djupt i min själ båfyar jag för hvar snil- lets höghet; och när jag betänker den gudomliga, hos ingen nation öfverträfFade oden (den 1 no- vember), så tycker jag mig skrifva till en ApoUo. Ingen af oss här (i Stockholm) misskände herr bibliotekarien i raderna öfver Sleincour. Dessa Kellgrenska behagen, manliga och starka; detta ändå till af en mästare, sade oss allt. — Näst intill att skapa en skön tanke, måste ingen sjä- lens vällust vara högre, än att förstå och kän- na den".
ofvannämnda, som icke blott länge åberopats, och åberopas ännu i Sverige, utan är nästan den enda, af h vilken ut- ländingen tagit kännedom. En vederläggning af de der- uti uttryckta åsigter skulle växa till ett lika stort omfång som sjelfva boken. Man bar derför ansett rättast, att vid redogörelsen for någon hufvudpunkt af Leopolds forfattare- skap bifoga (såsom nyss skett) i en not det i nämnda litterärbistoria forekommande omdöme, då läsaren kan pröf- va och dömma. Man förmodar, att Kellgrens egna ord iiga mer trovärdighet än den mening, som Hammarsköld underlagt dem.
