— 82 — . Men efter ni så väl förstår Att generalers konst liksam auktorers skatta. Och sjelf så stora steg till begges lagrar går, Så följ er dubbla drift att strida och författa; Gif verlden ljus, och härja den. Jag älskar snillets krans och är ej krigets vän; Men jag fördömer ej hos er den Inst som råder Att basa Ryssame i nåder. Hvart snille har sin gadd, som vill försöka sig. Katrina retat er, n*) har retat mig. Jag finner nog, min kmig, hvad nöje det bör vara. Med samma hjeltehand att skrifva och att slåss. Och, mästare i allt, den dubbla konsten para Att hämna — och förtjusa oss. En bland de få sånger af denna art, der skal- den icke skämtar, är den öfver slaget vid Högland. tf Afven af detta praktstycke må ett drag lånas, sär- skildt med afseende å den åt Gustaf Adolf den store helgade slutstrof, som förtjenar att vara en minnesvers för hvarje svenskt hjerta. Skalden teck- nar det af hertig Karl förda amiralskeppets strid med de tre ryska örlogsskeppen, under det herti- gens råkat i brand och var nära att sjunka: Der, under vädrens våld, med sidan uppvänd sträckt För dundret af ditt lag, och seglet sänkt i vågen, Hvars är den djerfva köl, af tusen åskor bräckt. Som slåss ännu mot tre, slåss lika oförskräckt,
- ) Thorén, innan han antog namnet Thorild.
