— 165 —
åberopas[1]. — Till denna tidens märkvärdigheter hör ännu, att midt i djupet af okunnigheten, i saknaden af lefvande efterdömen, af uppmuntran, täflan och smak, en liten man uppstod, som synes till språk och anda hafva bort tillhöra en af det fordna Roms lysande åldrar. Han är ej mindre minnesvärd derföre, att han i stället tillhör det 13:de seklet i Norden. Det är Saxo Grammaticus. Hans Verk utgör, det är sant, mindre en Historia än en Roman, men det är författadt på en nästan renhaltig Latin, och uppblandadt med förträffliga poetiska målningar af hjeltevärf, kärlek och trollerier. Sverige kan ej, som man måste medgifva, egentligen tillegna sig äran af hans ryktbarhet, men det är troligt, att han författat sina skrifter på Svensk botten, och hans namn tillhör i alla fall Nordiska Snillets häfder. Det kan för öfrigt anmärkas, att anhängarne till den allmänt kända Hardouinska läran mot de gamla Latinska Författarnes autenticité, omfatta äfven Saxos Verk, som påstås vara författadt först i 15:de Seklet[2]. — Påfve-mörkrets epok för Sverige, som fortfor i 5 till 6 långa
- ↑ Denna är Egidius de Columna, Författare till en latinsk Afhandling de Regimine Principum, sammansatt för Phillipe le Bel, hvars Lärmästare Egidius varit. Lärde män hafva påstått, att Konunga- och Höfdinga-Styrelsen vore blott en öfversättning af detta, numera sällsynta, arbete; men andra lärde män, som gjort jemförelsen, hafva bestridt detta påstående.
- ↑ Saxos brister i Historien och förtjenster i Stilen äro med en noggrann rättvisa upptagne i företalet till en upplaga af hans Verk, gjord i Leipsig 1771.
