— 166 —
århundraden, har, utom detta, ingenting annat anmärkningsvärdt för dess litterära historia, än att språk och handskrift småningom öfvergingo från deras Götiska form och sträfhet, genom biträde af främmande Religions-lärare, Embetsmän och Regenter, och för Verldsbetraktaren ingenting annat, än att förnuftshat och kunskaps- och sede-råhet, som befrämjades med den största framgång, gjorde hvarken thronerna säkrare eller folken lyckligare.
Detta armod, så djupt det ock må synas, var af gemensamma orsaker gemensamt för Sverige och det öfriga Europa; och, om inga underverk inträffat, sådana som det 15:de Seklets verldskända händelser, skulle det ännu hafva fortfarit i en tidlängd som ej låter uträkna sig. Det fordrades ingenting mindre än dessa, nästan i ett ögonblick sammanträffande stötar, af Östra Kejsaredömets fall, af Boktryckeriets uppfinning och Religions-Reformationen, för att återväcka det förtrånade menniskosinnet till sans, förnuftsbruk och verksamhet. Sverige njöt sin lott af det uppgående ljuset i den ordning, dess längre aflägsenhet derifrån och dess oroliga Statsförfattning kunde medgifva; och sinnesodlingens historia hos oss nämner hvarken Carl Knutsons namn eller Sturarnas, utan erkänsla för deras bemödande att befordra kunskaper, och att i dessa fall sjelfve tjena till efterdömen[1].
- ↑ Den som åstundar fullständiga Namn-Register öfver
