Det är emedlertid från Gustaf I:s tid som man vanligen räknat epoken för Sveriges Litteratur, då nemligen dermed bör förstås färdighet i Latinska språket och Theologiska studier. De store af Adeln började småningom finna vissa kunskaper nödiga för att bekläda Rikets embeten, och de store af Presterskapet behöfde känna och begrunda den nya Religion de skulle stadga och försvara. Bland den odödlige Konungens storverk var äfven hans trettiåra bemödande för Vettenskaperna och Språket. Hans mäktiga anda omskapade allt, som berodde af dess egen kraft. Litteraturens befrämjande berodde af lugnare tider och seklers biträde.
Likväl saknades icke Skribenter för denna tid och den närmast följande. Tvertom har man derifrån mångfaldiga andeliga och verldsliga skrifter, Psalmer, Krönikor, Christeliga Tragico-Comedier, Rim om den grymma Christjerns tyransklighet och om Boskapshandel m. m., hvaribland för Autorernas märkvärdighet särskilt kunna nämnas sådana, som Konung Gustafs egen Rimskrift mot de Danska, Konung Eriks
denna och den närmast följande tidens Skribenter, finner dem så väl i en Academisk Afhandling, utgifven 1748 i Upsala under då varande Professor Hydréns inseende, som i synnerhet i Herrar Cancelli-Råden von Stjernemans och von Engestöms Tal, det förra inför Vettenskaps-Academien d. 4 Nov. 1758 och det sednare inför Vitterhets-Academien d. 24 Juli 1787. Jag har ej ansett mödan värdt, att genom en ny afskrifning uppväcka dessa längesedan afdöda namn.
