befans; men Grefve Wachtmeisters nit bragte henne snart ur denna förlägenbet. Icke allenast i Carlskrona, utan ock i Kalmar anlades Varf af tvenne staplar, som årligen gåfvo fyra Örlogsskepp, alla byggde af Svenskt ekvirke, hämtadt från Blekings och Smålands skogar; och ännu det tredje Varfvet, under samma tid inrättadt i Riga, försåg riket inom tre år med fem dylika skepp. Sedan flottan således på kort tid vunnit en märklig förstärkning, nedlades Skeppsbyggerierne i Kalmar och Riga med stadgande, att derefter hvart år tvenne Linieskepp och en Fregatt borde löpa af staplarne i Carlskrona, hvilka nu voro förökade till ett antal af fyra.
Den starka byggnaden hade efter hand medtagit de närmast belägna ekskogar; hvarföre nu den förändring gjordes, att utländskt virke af Grefve Wachtmeister anskaffades. Det hämtades genom Svenska Pommern och Wismar ifrån MarkBrandenburg, Schlesien, Polen samt Meklenburg med Kronans fartyg, och kostade dock en tredjedel mindre, än det inhemska.
I förening med flottans förnyelse, besörjde äfven Grefve Wachtmeister dess bemannande. Blekingen och Södermöre i Kalmar-Län, jemte strandorterne i det öfriga riket roterades till Båtsmanshåll; dock så, att Finska rotarne lemnade visst i penningar, för hvilka värfvadt krigsfolk, 1200 man, i Carlskrona besoldades. Hela styrkan, som på sådant sätt underlades
