att göra åtminstone hvartannat eller hvart tredje till ett bevis af sin främmande språkkunnighet. Det fordras i sanning en ordbok, för att i dessa tiders högtidliga skrifter på Svenska, rätt förstå, huru med Rikets Här och Vapen, för Fäderneslandets conservation, måste förfyras, huru Kronans tjenst förrättades med nachlässighet, huru consilier, actioner och expeditioner voro passerade, hur man exprimerade orsaker och successer af manér och machinationer med deras conseqventier samt contraventioner emot pacter, huru Freder extorqverades, hur man bekom part af en declaration in generalibus terminis, hur man despererade, att producera någon god effect och borde salvera sitt samvete, m. m. — Sådan var den allmänna förbistring, hvartill språket, ifrån det slag af stadga, de första Gustavianske Konungarne sökt gifva deråt, så plötsligen förföll under de långa utländska krig, Sverige uthärdade, och hvarur det icke började återhämta sig förr än i Konung Carl XI:s fredsamma år. Det är neml. onekligt, att man, mot 17:de Seklets slut, började vända någon allvarligare uppmärksamhet på språkets förbättring, utan att likväl tidens egentliga Litteratörer, Poeterne, särdeles synbart bidragit dertill. Utom Stjernhjelm, Spegel och Lagerlöf, gjorde de öfrige Skribenterne för tiden ej annat, än brukade Språket utan att förbättra det. Ett stort och ädelt slag af Litteraturen, Historien, var åtminstone i modersmålet nästan alldeles vanhäfdadt. De, som på vårt
