eget Språk författat historiska arbeten, kunna, då Olai Petri otryckta Verk undantages, icke räknas längre tillbaka än från medlet af 17:de århundradet. Men man söker hos dem förgäfves, ända till Dalin och Celsius, både historisk plan och historisk värdighet i stil. Petrejus, Tegel, Laurin, Girs, Grubb, Windikindi, äfven Werving och Spegel utgöra ej annat än en följd af Krönik-skrifvare eller Historiska samlare; men såsom verklige Skribenter i detta stora och svåra slag kunna de ej räknas; och hvad språket angår, så kan det visserligen icke sägas hafva vunnit genom dessa arbeten, den minsta förädling[1]. — Det uppstod deremot ett annat slag af språkmästare. Begäret att utmärka sig som Skribent var nu mera allmänt väckt, och forskningshågen i Rikets fornhäfder brann som lifligast.
- ↑ Historiens äldsta utseende hos ett folk kan ej vara någon annan. Äfven hos Greker och Romare har den börjat i form och stil af de enfaldigaste krönikor och de naknaste Annaler, och länge fortfarit sådan. Græci ipsi sic initio scripsitarunt, ut noster Cato, ut Pictor, ut Piso — — — — itaque qualis apud Græcos Pherecydes, Hellanicus, Acusilaus aliiqve permulti; talis noster Cato et Pictor et Piso — — tantummodo narratores, non exornatores. — — Cicero de Orat. Så länge tidräkningen för Roms märkvärdiga händelser besörjdes, som man känner, af Dictatorn, hvilken genom lag var förbunden clavum pangere, eller att i en viss tempeldörr slå en spik för hvarje förflutit år, på det man genom spikarnas antal kunde uträkna årens, så är det ej svårt att dömma till Historiens första skick hos detta folk, som likväl sedermera ersatte sig genom Livius och Tacitus.
