Det blef derföre de lärda Antiqvarierne, som hufvudsakligen omfattade Språket, för att ge det Reglor och rikedom, efter goda filologiska grunder. Detta föranledde till långsträckta undersökningar i Fornspråket, hvarur, som en Fenix, ett nytt och förhärligadt oundvikligen borde, efter deras tanke, uppstå. Undersökningarne åter förde ej sällan till litterära fejder, der hela ämnet ofta var en bokstaf eller på det högsta ett ord. Vare sig emedlertid antingen genom dessa mera lärda, än nyttiga småkrig, eller genom de Grammatikor och Ordböcker, som nu började utgifvas, eller af den egna omärkliga dragning till förbättring, som åtföljer ett halfrått språk, eller af alla dessa orsaker samfält, så röjer man ej otydligt, att Svenskan under Konung Carl XI:s fredliga Regeringsår började befria sig från sina oräkneliga främmande lån, att dess ortografiska hårdhet något förmildrades, och att uttrycket i allmänhet liksom artade sig till förkortning och egentlighet, som, bland annat bevittnas af de mångfaldiga författninger, hvilka under denna Konung utfärdades, och bland hvilka, såsom en Anekdot till Språkets historia, kunna nämnas tvenne offentliga förbud mot bruket af utländska ord i allmänna handlingar[1] Det synes, med ett ord, vara säkert, att sådana Språket och Stilen befunno sig vid Carl XI:s död, eller rättare, sådane de lemnades af Greve Lindschöld, han må betraktas antingen som Poet, Vältalare eller
- ↑ Kongl. Bref. d. 5 Oktob. 1683 och d. 14 Nov. 1684.
