Embetsman, emottogos de utan någon synbar förändring af den nyskapande Dalin. Om man önskar veta, hvilket värde, den Prosaiska stilen emellan begge dessa epoker erhållit af en namnkunnig Litteratör, så behagade man läsa den Durchlauchtiga Genuesiska Peppas Historia, för ro skull försvenskat af J. Runnio. Man jemföre derefter detta stycke, som är af det lätta berättande slaget, med sagan om Hästen, som är af samma slag, men gjord på Dalinska Språket.
Den blick, man således kastar tillbaka på
Svenska Vitterheten före Dalins tid, är föga
tillfredsställande. Ville man ännu beräkna, att
Messenius var samtidig med Corneille;
Rosenhane, Columbus och Lucidor med
Milton eller La Fontaine; Dalstjerna och
sjelfva Spegel med Dryden, Addison,
Boileau, Racine; våra Emporagrier,
Winstrupier, Svenonier, Wirænier med Bossuet,
Bourdaloue, Massillon, Tillotson m. fl.,
så skulle för Sveriges ära i Vitterheten föga hopp
synas återstå, så framt på samma tid hos oss
lika fördelar af välstånd och öfrig belägenhet
kunde läggas till grund för jemförelsen, och så framt
den ej kunde fortsättas till sednare tider och
sednare namn. Kontrasten är emedlertid
upplysande och stark, men ickedessmindre lätt
förklarlig. Nationers Litteratur, som deras öfriga