befallt, att en escader årligen vid första vårdag skulle afgå till betäckande af rikets i öster belägna orter; och detta verkställde Grefve Wachtmeister så troget, att, då medel dertill felades, använde han sina egna, och lät deras ersättning ankomma på en oviss framtid. Som hans hela själ tillhörde det allmänna, så hade ock egennyttan aldrig kunnat tränga sig emellan honom och fäderneslandet. Ehuru Amiralitets-Kassans fria förvaltning var honom uppdragen, hade han likväl vid sin död innestående löner till mera än 150000 Daler kopparmynt; och endast för år 1711, då eländet var våldsammast, lefvererade Grefve Wachtmeister, den 31 Mars, till Amiralitets-Kassan, 12000 R:dr Specie egna penningar, för att göra flottans utredning möjlig. Hvad i öfrigt helst på honom ankom, var alltid ospardt: besvär, möda, arbete, faror. När Amiralitetet nedflyttades till Carlskrona 1680, och han var sysselsatt med så mångfaldiga beredningar, reste han dock öfver till Riga, för att der anlägga det tredje Skeppsvarfvet, och att afsluta handeln om mastträd, som till Sverige årligen skulle afföras. Innan Trotsö hamn bestämdes till läge för flottan, pejlade han sjelf, såsom Amiral, hela Skärgården, för att förvissa sig om ställets duglighet till ändamålet. Det var derföre, han med all trygghet kunde försvara sin uppgift af denna förändring, hvilken med så stark motsägelse, både i Rådet och enskilt, ogillades. Grefve Wachtmeisters obenägna samtid har sjelf antecknat
