Uppenbarar sig ej i dessa skaldens ord och tankar en innerlig, ja, en hänförande, för alla redliga svenskar tillfredsställande och till och med smickrande känsla af fost rbrödralag, af öfvertygelse om föreningsbandets lycka, nytta och fasthet, den norrmannen älska, öfver hvars tillvaro de fröjda sig och hvars varaktighet de önska! Och då dessa uttryck och tänkesätt uttalas på den 4 November, då föreningsakten emellan Sverge och Norge beslöts och ömsesidigt antogs och ej på den 17 Maj, då norrmannens konstit tion stadfästades, under hopp om bildandet af eget, isoleradt konungadöme, så må detta förhållande öfvertyga alla tviflare derom, att brödrafolket, kollektivt betraktadt, ingalunda missförstår behofvet, vigten och den ovilkorlig» nyttan af klippländernas bergfasta förening.
Men det är ej endast de norska upplysta, fosterländska skalderna, som ådagalägga och beprisa föreningens fördelar och tacksamt erkänna dess behof och bestånd, många, och troligen mängden af alla redbara, tänkande, oensidi t, patriotiskt sinnade norrmän äro af samma öfvertygelse. Och ibland flera andras må här åberopas och anföras såsom bevis derpå en del af advokaten Dunkers tal i Carl Johans-förbundet den 8 Mars 1859. Detta tal bevittnar tillika hans med författaren af denna uppsats öfverensstämmande tankar om Carl Johans förhållande vid unionens uppgörande. Dunker säger:
»Den Daad, der utgjorde saa at sige hans Regjerings Program, den Begivenhed, till hvilken hans Navn i disse Rigers Historie uadskillelig er knyttet,
Men troget, utöfver all fruktan och fara
Och som en borg på fjellfast grund,
skall fosterbrödralaget uppenbara
sin kraft i hvarje allvarets stund
Du ädla folk, som högt vågar bära
Ditt baner öfver gossar blå,
Med Dig, för brödraförbundets ära,
skola norrmän sina prof bestå!
