Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99


När du med törstig åtrå sträfvar
Att få den lycka för dig sväfvar,
Hon bakom molnen gömmer sig,
Och när du genom molnet hinner,
Du i naturens rymder finner
Ej något, som kan mätta dig.

Vi af vårt hjerta städs bedragas
Och vänta på att nöjet dagas,
Som sig i evig skymning klär.
Vi ned i längtans afgrund fara
Att se hvad sällhet borde vara,
Men finna hvad hon icke är.

Fast våld och motgång sinnet dämpar,
Du fåfängt mot din åtrå kämpar,
Ditt öde öfverhanden tar.
När vädrets vilda ilar ryta,
Fast hvassa klippor vågen bryta,
Behåller han sin svallning qvar.

Du menar, om du skatter ägde,
De mera än ditt öde vägde,
Du hade sällhet i ditt sköt;
Du kunde alla plågor lätta,
En önskan få, en önskan mätta,
Då lifvet bort i nöjen flöt.

En drift, som menskliga naturen
Förnedrar under dumma djuren,
Gör att du blifver guldets slaf.
Det friden ur ditt hjerta drifver,
Din gud och plågoande blifver,
Och fruktan reder till din graf.

Men om sig lyckan på dig trugar,
Och då du alla nöjen sugar,
Du tar Luculli lefnad an;
Får snart ditt trötta sinne lära,
Att hjertat vämjes att begära
Hvad det med lätthet njuta kan.