Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

100


När ungdomselden ifrigt brinner,
I blodet ömhet segern vinner,
Ditt eget hjerta dig förtär.
Du alla själens lågor retar
Och i en skönhets armar letar
Din himmel, som försvinner der.

I Daphnes ögon vällust lyser:
Den blyga ömhet, som hon hyser,
Om hennes oskuld vittne bär.
Du tror en gudasällhet smaka,
För ömhet ömhet få tillbaka
Är allt hvad hon af dig begär.

Du kan ej på förställning klaga,
Hon vet ej konsten att bedraga,
Men blott att öfverlemna sig:
Hon dig sitt hela väsen skänker.
Just när du dig i vällust dränker,
Förföljer dock din längtan dig.

I dina sinnen nöjet flyter,
Sitt tillstånd själen sjelf förbyter,
Men hjertat har sitt förra skick.
Du häpnar, när du börjar finna,
Att allt hvad menskan mäktar vinna
Är glömma sig ett ögonblick.

När ärebrunst i själen träder,
Du hjertat uti hårdhet kläder,
Naturen suckar af sitt tvång.
Man ser till mensklighetens nesa,
Att hjelten vill sin sällhet resa
På menskoslägtets undergång.

Till segern ser man honom rasa;
Han gör vår undran och vår fasa,
Han lyckan ser i rök och qvalm.
Men lagern sölas af hans händer;
Den eld hans äras fackla tänder,
Som ljungar från en mordisk malm.