Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
101


Med köld han verldens tårar samlar,
Men snart i ödemarker famlar,
Der man millioner menskor sett.
Hvad välde återstår för hjelten?
Han ser, att han på segerfälten
Åt döden blott en tron beredt.

I dina spår förödning vandrar;
Bestört man gudamakten klandrar,
Som lemnat dig ditt öfvermod.
Bör oskuld för din vildhet agas,
Från jorden menskokärlek jagas,
Så snart du badar dig i blod?

Om än du dämpar alla hinder,
Vid din triumfvagn verlden binder,
Hvad sällhet ger ditt grymma lopp?
Ditt rykte som ett vilddjurs löper,
Och du ditt slägtes afsky köper,
När du ditt slägte offrar opp.




Saga.

Två jungfrusvalor, slägtets prydnad,
I samma näste bodde hop;
Om deras vänskap, tro och lydnad
I skogen gjordes mycket rop.
Med kyssar de hvarannan väckte,
Och kyssar hela dagen räckte,
Med kyssar togo de god natt;
En kyss på mat, en kyss på dricka,
»Mitt lilla gryn, min söta flicka!»
Och mera dylikt vänskapspratt.

Man hörde aldrig fåfängt sqvitter[1]
Från deras rena näbbar gå,
Ett himlaverk, ett andligt qvitter
Var det som hågen lekte på.

  1. Sqvitter = skators läte