Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

102

I skogen kom ett sätt att tala:
»Mitt barn bli ärbar som en svala.»
Det första ungen var så stor,
Att han på skalet börja’ picka
Och ut sitt lilla hufvud sticka,
Fick han den lexan af sin mor.

En unger Vippstjert, som man sade,
I elakt sällskap nöje tog,
En ganska näsvis fägring hade,
Hvarmed han honors dygd bedrog.
Af syndig åtrå till sin nästa
Beslöt han dessa helgon fresta —
Hur snart är ungdom ej förförd?
Han sina skalkelater tvingar
I helig uppsyn, slaka vingar
Och låts att vara häftigt rörd:

Ack huru väl ers nåder pipa!
Förlåt, att jag den frihet tar,
Att säga, hur er sång kan gripa
Allt hvad som näbb och fjäder har.
I aftons den en hop bevekte,
Som uti dessa björkar lekte,
Att bjuda er på en konsert:
Två näktergalar, fyra starar,
En steglits för musiken svarar,
Och jag slår takten med min stjert.

En turturdufva, som det ljudes,
Lär kuttra uti nästa träd,
Och alla skogens helgon bjudes,
Att ändtligt mangrant vara med.
En menlös sång kan under göra
Och någon flygtig fogel röra
Att öfverge sitt raseri.
Betänk I kunde mången frälsa.
Om oss förlänas lif och helsa,
Fick han till svars, så komma vi.

Ett lofligt nit hos flickan gifves,
Hvar gång hon tänker pryda sig.
Af samma nit en svala drifves:
Hon är så händig, snäll och vig