Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
103

Att fjädren uti ordning pilla
Och dermed hela dagen spilla;
Ja, tiden blef dem nu så kort,
Att när de börja på att knåpa
På deras svarta sammetskåpa,
Så glömde de sin andakt bort.

När ingen fins, som kan berömma,
Är fägring just en lappris sak:
Månntro då dessa vänner glömma
Att böja upp hvarandras smak?
Det hvita bröstet, som du hyser,
Långt mer än sjelfva solen lyser,
Så skreko de, och lade till:
Men skäms du ej, din lilla stolla,
Ack, nå förlåta dig din fjolla,
Hur du kan bry en, när du vill.

Så talte de; men hvad som tänktes,
Det är väl det man icke vet;
Jag gissar dock att hugen sänktes
Ned till herr Vippstjerts färdighet.
Men redan de i luften segla
Och flitigt sig på vägen spegla
I alla bäckar, som der fans.
Re’n hinna de den stämda eken,
Der nyss herr Vippstjert främst i leken
Har öppnat balen med en dans.

Men ack, bevars väl! sad’ den ena,
Hur syndigt sådant nöje är.
Hvad lär ej onda verlden mena,
Den andra skrek, att se mig här.
Kom väds, att Vippstjert vill oss narra
Bevare oss jag börjar darra,
Vi torde oss betänka än.
Låt se, man kan en utväg finna.
När svalan börjar sig besinna,
Fins ingen utväg mer igen.
 
Hon nu herr Vippstjert dugligt bannar:
Min själ! I bjuder artigt till,
Som för oss bland så många hannar
Att göra med oss hvad I vill!