Under det Creutz af talrika och maktpåliggande offentliga uppdrag hindrades att fortsätta den skaldeverksamhet han under sin ungdom med så mycken framgång begynt, hade deremot hans vän Gyllenborg tillfälle att under hela sitt lif egna sig åt de vittra idrotter, som under hans tidigare period sysselsatte honom inom fru Nordenflychts krets och sedan fortsattes i Vitterhetsakademien och vid Gustaf III:s hof. Diktningen var alltid hans hufvuduppgift, för embetsmannaverksamheten och det politiska lifvet kände han ingen kallelse, och hoflifvet tilltalade honom endast i den mon det var vittert och literärt. Han var en stilla, enkel, något borgerligt anlagd natur, som i studier och författarskap med tillhörande skaldeära samt i det husliga lifvets fredliga tillbakadragenhet sökte och fann en tillräcklig ersättning för de äreställen, hans börd och studier möjligen kunnat förskaffa honom, om han eftersträfvat dem. Utan att taga någon verksam del i alla de politiska och sociala omhvälfningar vårt land undergick under hans nära 80-åriga lifstid, åtnöjde han sig med att på afstånd betrakta dem med det lugn och den likgiltighet, som han sjelf så mycket älskade att kalla »filosofiska», men som väl i icke ringa grad berodde på hans brist på vidsträcktare praktiska intressen. Från fåfänga och en viss naiv egenkärlek var han väl icke alldeles fri, men denna sträckte sig ej utöfver hans literära verksamhet; sin berömmelse sökte han uteslutande i sin diktning, och man måste erkänna, att hans poetiska begåfning, synnerligen i formelt afseende, väl förmår uthärda en täflan äfven med de förnämste skaldernas under frihetstiden.
Den sydländska glöd, som hvilar öfver många partier i Atis och Camilla, och ännu mera den läckra sinlighet som utmärker Daphne, saknas hos Gyllenborg. Hans poesi är mera nykter, mera reflekterande. Derför ligger ock hans
