hon åter förlorat det käraste hon ägde. Man kan lätt förstå hennes gränslösa förtviflan, hvilken åter nedlade henne på sjukbädden, och under 11 veckors tid sväfvade hon mellan lif och död. Tillfrisknad återvände hon till hufvudstaden, men den djupa sorgen öfver den lidna förlusten samt en försvagad och efter denna tid aldrig- fullständigt återvunnen helsa framkallade hos henne en leda vid lifvet, som snart förmådde henne att utbyta hufvudstadens buller mot landsbygdens enslighet. Det var ett litet torp på Lidingön, som hon utvalde till sin vistelseort, och der hon inrättade sin enkla boning. Här egnade hon sin tid åt poesien och utgaf en diktsamling Den sörjande Turturdufvan (1743). Fortfarande hemsökt af kroppsliga lidanden, måste hon efter ett års förlopp begifva sig till staden för att söka läkarhjelp. Emellertid hade hennes första diktsamling haft framgång, och hon fortsatte nu i Stockholm sin poetiska verksamhet. Utom en mängd religiösa dikter, visor och qväden, lefnadsbeskrifningar, romaner och öfversättningar, af hvilka flera numera äro förlorade, utgaf hon med korta mellantider en poetisk årsskrift Qvinligt tankespel af en Herdinna i Norden (1744—50), Tankar om Skaldekonstens nytta (1744) och en fosterländsk glädjedikt i 5 sånger, Det frälsta Svea (1746). »Panegyriska skrifter har jag svårast att skrifva, bekänner hon helt naivt i sin sjelfbiografi. Detta hindrade henne dock ej från att författa åtskilliga sådana och att äfven genom poetiska böneskrifter förskaffa sig det statsanslag af 600 dlr s.-m., hvilket tillerkändes henne af riksens ständer 1752 och utgjorde en välkommen tillökning i hennes små och af tillfälliga missöden svårt medtagna tillgångar.
Det rykte fru Nordenflvcht ernått genom sina dikter lockade många af samtidens författare att söka hennes umgänge. I det literära ordenssamfund, som under namn af »Tankebyggarorden» 1753 stiftades af kongl. sekreteraren i utrikesdepartementet Ekleff, ingick hon under namn af Uranie såsom dess förnämsta medlem, och deri deltogo jemte henne bland andre de unge skalderne Creutz och Gyllenborg. De båda sistnämnde jemte några få andre föredrogo snart att i en mindre krets med fru Nordenflycht som medelpunkt samlas för att obesvärade af ordensregler i ett mera förtroligt umgänge utbyta tankar och meddela hvarandra sina dikter. Gyllenborg skildrar i sin lefnadsteckning dessa små literära konferenser. »Våra
