»Fast stundom sorgespel din häpna syn förskräcka,
»Du flera ämnen ser som billigt löje väcka,
»Eqvilibristers fall, misslyckade försök,
»Bedragna dårars sorg och slott, som gå i rök.
»Att äga ro af allt, af allt din kunskap öka,
»Bör du en tjenlig plats på verldsteatern söka
»Och, för att döma rätt hur skådespelet är,
»Ej se det långt ifrån och icke alltför när.
»Då kan du säkra slut i alla ämnen fälla,
»Och hvad person du gör med värde föreställa.»
»Ack! grymme», svarar han, »du ändrar mitt beslut,
»Mot vänskap och förstånd kan ingen härda ut.
»Jag ur min tunga sömn med nya krafter vaknar
»Och finner re’n med harm, att jag min galla saknar.
»Min mörka ängslans natt tycks klarna opp igen,
»Och dagen ljuflig är, så snart jag ser en vän.
»Men att jag vanans ok må tåligt kunna draga,
»Låt mig i enslighet mig stundom få beklaga,
»I tanken se det tjäll, som all min önskan var,
»Och i en flygtig verld dess målning äga qvar.
»Jag vill ej mina fel, ej mina dygder dölja,
»Låt mig mitt fria vett, mitt trumpna lynne följa.
»Låt mig få bannas fritt, mot dårar föra krig,
»Kort sagdt, att lefva här, låt mig få likna mig.
»Jag ej behaglig är, jag vill ock aldrig pråla,
»Och om jag löjlig syns, vill jag mitt öde tåla.
»Farväl mitt tysta rum! jag vill ur skuggan gå,
»Ibland ett tanklöst folk att nya tankar få.
»Farväl du kloka bok! du gagnar mig ej mera,
»Välkommen galna verld! nu vill jag dig studera».
Ode öfver själens styrka.
I ålderdomens ljus! I höga hjeltesjälar!
Er anda kallar jag att gjutas i mitt bröst,
När en förgäten dygd för veklingar och trälar
Och för ett lättsint folk skall tolkas af min röst.
