När hon ger samfund lif och är en allmän lusta,
Ack! bäfva, svaga verld! ett Rom sin början tar.
Förgäfves mot dess makt sig stolta grannar rusta;
Dess läger inom sig en lycklig anda har.
Snart föder hären Scipioner,
Uti ett råd får man Camiller se,
I tribunalen Ciceroner
Åt lag och frihet styrka ge.
Vid Tibern för min syn den tvedrägts tid försvinner,
Som dygdens ådror tömt — hos folket lasten rår;
Jag der en riktad stad af jordens plundring finner,
Som dock för guldets törst med möda än förslår.
Jag känner Rom, men Rom i bojor!
Cesarers träl! du yfves af din prakt;
Men du var större i de kojor,
Der dygden grundade din makt.
O frihet! till hvad höjd har du ej själar drifvit!
Ur dvalans mörka famn de skynda vid din röst.
Du snillen åt Athen, åt Sparta hjeltar gifvit,
En oförgänglig kraft de sugit vid ditt bröst.
Hvad väcker ej för ädel låga
Det kära ljud: för frihet, fosterbygd!
Hvad kunna ej de hjertan våga,
Som lifvas af den helga dygd?
Uti sin högsta glans om du vill menskan måla,
Ack! glöm att hon är till i envålds mörka år;
Men fatta hennes bild, när frihet börjar stråla,
Hon mer än dödlig syns, sig sjelf hon öfvergår.
När hon en älskad lag försvarar,
Får hon en eld, som henne okänd var,
En egen kraft, som sig förklarar,
Hvart hon sin öppna kosa tar.
En dygdig allmänhet, som stadgad frihet andas,
I täflan på dess fält hvart enda snille ser;
Der är man redan stor, när man i hopen blandas,
Hvart steg man högre går odödligheten ger.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/159
Den här sidan har korrekturlästs
151
