164
Du jordens stolte son! du kung för kreaturen!
Betrakta här din höjd, ditt intåg i naturen,
Hör med hvad präktigt ljud din ankomst firad är!
Ditt första grymhetsprof du vid din födsel gifver,
Då du med blodig hand det sköte sönderrifver,
Som dig med ömhet bär.
Skall jag i denna klimp ett gudabelät vörda?
Dess hjerna tanklös är, dess kropp en ovig börda,
Som mellan lif och död ett deladt väsen har.
Än själen ej sin flygt ur mörkrets gömmor tagit:
Den jord, hvarur hon nyss sin svaga låga dragit,
Har all sin tröghet qvar.
Ack! lycklig om hon dock den dvalan aldrig miste!
Vårt öde vore sällt, om vi det aldrig visste,
Om ej ett farligt vett oss dubbla plågor gaf.
Den mindre ömkas må, som trygg på däcket hvilar,
Än den som vaken är och känner vädrens ilar,
När skeppet går i qvaf.
Den ene vet ej af för död och faror rysa,
Men i en ljuflig dröm ser hamnen för sig lysa,
Till dess en evig natt hans väsen har förödt.
Den andre steg från steg till jordens afgrund nalkas,
Och förr’n hans heta bröst i vågen ändtligt svalkas,
Han hundra resor dött.
Vi vandra i en natt, der dödens bilder sväfva,
Ett lyckligt mörker gör, att vi ej ständigt bäfva.
Att nattens fasa se hvi tändas ljus och bloss?
Af sannings dolda sol det matta sken vi läna
På vår bestämda väg tycks ej till annat tjena
Än att förfära oss.
Hvad båtar det beskydd, som åt vår barndom lemnas,
Den ömhet för ett lif, som dock åt sorger ämnas?
Hvi fylls vår späda själ med ett bedrägligt hopp?
Man ingen möda spar att vårda denna gnista:
Vårt svaga lefnadsband vill alla stunder brista,
Men får ej lösas opp.
