Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/173

165

Se’n man med gyckelspel vår barndom har bedragit,
Se’n genom sång och lek vi smak för lifvet tagit,
Hur bitter blir en verld, som gjordes oss så god!
Så var man fordom van ett menlöst offer sira,
Med dans och fröjdeljud dess gång till templet fira
 Och gjuta der dess blod.

Så snart dig ödet vill en menskoskepnad gifva,
Att lefva under ok, att tryckt och plågad blifva
Är hvad du vänta må: det är de flestas lott.
Du äger ingen rätt att fordra större lycka;
Den grymma envåldsmakt att jorden undertrycka
 Har minsta delen fått.

Ej nog att djuren lik du delar deras börda,
Du måste din tyrann uti din like vörda:
Sitt straff en vredgad gud ej längre sträcka kan.
När af ett mordiskt jern det späda lammet slagtas,
Det mister blott sitt lif, ej ser att det föraktas
 Utaf sin baneman.

Den jord, hvars näringssaft den minsta mask får njuta,
För dig allena syns sitt milda sköte sluta;
Som ett förkastadt barn hon nekar dig sitt bröst.
Man dig ett skamligt bröd med tröga händer räcker,
Af brist och plågor tärd, du med din syn förskräcker
 Och sårar med din röst.

Men månn’ du ej är värd, att plågor dig förtära?
Du svaga, grymma djur! hvad medgång kan du bära?
Hvem utan häpnad ser de odjur lyckan födt?
Liksom en våldsam pest de verlden öfverfarit.
Ehvar förhärjning syns, det jordens gudar varit,
 Som jorden ha förödt.

Natur och mensklighet i dina ådror täppas,
Du som ett vilddjur grips, att ut på fältet släppas,
Då jorden härjas skall af dårars öfvermod.
De vänta i sitt lugn att dina lagrar skörda,
Du känner ingen hämnd, men du är legd att mörda
 Och mätta dig med blod.