Han ilsken först mot marken stampar
Då luften fylls af fruset dam.
Men snart han ned mot isen hastar,
Hur lätt han blanka föttren kastar!
Hur stolt han prydda betslet rör!
En hastig takt af bjellror klingar,
Som bergens frusna genljud tvingar
Och våta Necken häpen gör.
En skönhet sig i slädan hvilar
Och sig åt älskarns vård betror,
Som lik den stolta örnen ilar,
När dufvan fångas i hans klor.
Från vittnen skild, som gjort hans plåga,
Han yttrar högt sin ömma låga
I trots af alla stränga bud.
Den blyga nymfen låts ej höra,
Men af en hufva hvilket öra
Kan täppas för ett älskadt ljud?
En ledig töm i älskarns händer
Ej mer af fålen vördad är,
Men frågar man, hvarthän det länder,
När den är med, som man har kär?
Ett lyckligt par sig blott betraktar,
Ej bråda djup, ej höjder aktar,
Der slädan som en ljungeld far.
I drifvan ändtligt båda hvälfva,
Men förr än nymfen hunnit skälfva,
Ett famntag henne räddat har.
Se, fram på detta vida hala,
Hvad för en snäll och dristig fart!
Se, hur de yra gossar skala!
Här röjer sig en kittslig art:
En fram om skaran söker hinna,
Han på sin skridsko tycks försvinna,
Men halkar midt i loppet kull.
Hans ofärd andra segren gifver,
Man gäck med fallna hjelten drifver,
Och stranden blir af löje full.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/185
Den här sidan har korrekturlästs
177
