Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

188

Vårt bi var knappast rest, förrän ett vingadt slägte
Kring stacken gjorde larm och hade dit sig trängt,
Om humlan och en broms, som mesta bullret väckte,
 Hvarannan icke utestängt.
Den ena sade sig till stocken herre vara,
Den andra likaså. — Att utan lag förfara
 Och sig försvara och förklara,
 Dertill ha båda lika mod
 Och lika makt och lika vilja.
 För dessa två att trätan skilja
 Ej annat medel återstod
Än med en tvistig sak sig till en geting vända,
 Som domare i orten var.
Der saken tog sin gång, en gång förutan ända.
Justicens skumma syn den lyckan sällan har
Med ljus, som hemtas in, att bli dess mera klar.
 Processen var i högsta låga,
När biet återkom med en församlad skatt,
I hopp att sina kärl med blomstrens nektar råga.
 Men stocken var i qvarstad satt.
 Vårt bi för domarn måste tåga
 Från blomster i en rättegång —
 Hvad kullerbytta för ett snille!
 Sin rätt det heldre afstå ville
 Än lida ett så dödligt tvång;
Men äran ömmar den, som ej för vinsten strider.
Ett verk, ett snilleverk, för mästarn skall betas,
 Och klåpare om priset dras.
Det är bland all förtret hvad minst en auktor lider.
Han går för rätten fram ... »Här göres ej behof»,
 Är biets tal, »att vittnen höra.
 Vår rätt vi sjelfva styrka böra,
 Och våra verk bli våra prof.
För brist på skicklighet vill jag ej någon skylla.
 Af broms och humla fordras dock,
Förrän ett bi med skäl kan trängas från sin stock,
 Att der ett enda rum med lika honung fylla.»

Den utväg billig fans att sluta denna strid,
 Och rättens utslag derpå fäldes.
Herr Humla och herr Broms, som flatnade dervid,
 För allmänhetens löje stäldes. —