190
När katten ner från taket kilar.
Farväl! det stora råd, som bort på längsta håll
Från bänkar, bord och protokoll
Med snabba fötter undan ilar.
Rådgifvare i öfverflöd
Kring bordet fylla hela kretsen.
De finna bot i högsta nöd,
Men hvem af dem vill bryta spetsen?
Apans dom mellan vargen och räfven.
En varg beklagar sig, att han bestulen var.
Vi lemna det derhän — nog af, han räfven stämmer.
Till apans rätt han saken drar,
Der räfven kontra-stämning tar,
För det man oförsynt hans goda rykte skämmer.
Han stjäl likväl, det är bekant,
Men vargen ljuga plär, det är ej mindre sant.
På samma grund de kunna skrika.
Det felar ej, de så predika
Med sådan klagan, sådant gny,
Att apan mellan skäl, der ingen vill ge vika,
På begge sidor sannolika,
Ej någon ända ser på gräl och hufvudbry
Och till hvad rum i lagen fly.
Att med en trasslig sak ej längre sig besvära,
Med denna korta dom hon sig ur spelet drar:
»Med flärd och falskhet vargen far,
Man bör ej flera prof begära.
Att räfven stulit har, det tror jag väl ändå,
Man vet, att han det handtverk öfvar;
Och som jag lagens mening pröfvar,
Skall man dem hänga begge två.»
När Pål och Per för rätten klaga,
De kunna dömas likaså.
Om en allena plikta må,
Emellan dem kan man dra strå
Och ej om skälmen miste taga.
