Nu sam han genom säd till en helt nära flod,
Som öfver dagens prakt i djup förundran stod
Och på sitt blanka blå såg himlen hel sig måla.
Han flämtar smått på denna yta,
Som börjar likt en kungamantel flyta,
Att desto mer af guld och diamanter stråla.
Den göt sin rikdom ut i nästbelägna haf,
Som tycktes ned i skyn ej taga någon ända.
Om dessa djup ej vore kända,
Jag ginge nu der strax i qvaf:
Jag skulle denna rymd vid dryckeskärlet mäta;
Jag drömde ej om mera godt
Än något för min törst, som rann och gjorde vått.
Och att jag derifrån har fått ett kött att äta.
Du azurtak för silfverklädda fiskar!
Är ett så trångt begrepp din vidd, ditt djupa värdt?
Hvad fler och större djur än de, på våra diskar?
Jag för det rikets makt en annan vördnad lärt.
Jag såg ur djupets vilda salar
En understor monark för föga mindre hvalar:
Hvad lejonet som kung är föga ting mot den!
De stolta skepp sig ödmjukt undankrökte.
Jag tror, han någon hämnd på solens höjd försökte:
Han hof en flod i skyn, och flod på floder ökte;
Men fåfängt! allt föll ned igen,
Och braket, som jag tror, i bergen varar än.
Men annat ljud mig dädan kallar.
Det surrar och det gnyr, det ramar och det skallar,
Det var ock qvitter deribland,
Men oljud, skrän och gnäll der hade öfverhand.
Hvad gruflig svärm mig kommer att förgöra!
Så skrek min häpna mun, bedragen af mitt öra.
En olåt strax invid ur busken trängde fram:
Nu dör jag! — Hvi så rädd? — Det var det späka lamm.
Jag bildar, som det skulle vara,
Om jag ej kände djur af mer än hvad jag hört:
Så snart ett sommarsting med sus min panna rört,
Jag hissnat för en löjlig fara.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/217
Den här sidan har korrekturlästs
209
