upp för hans sjuksäng dagen före hans död. Vi måste alla 4 ställa oss efter åldern, men Carls rum skulle stå ledigt och öppet. Dernäst Anna Maria, pastorska i Virestad, dernäst Sophia Juliana, Pastorska i Ryssby, så Samuel, Adjunctus Pastoris & Patris, och sist Emerentia, befallningsman Brantings fru. Salig gubben stälde ögonen länge på sina barn, men sade: Carl är borta. Han har gjort mig stor glädje. Gud har välsignat mig med 5 barn, som alla gjort mig glädje och aldrig sorg. Nu vill jag lemna Eder, barn, min faderliga välsignelse, förrän jag går från Eder. Carl är borta. Sedan önskade han välsignelse öfver honom och hela hans hus och familj. Sedan välsignade han med händers påläggning en hvar af de andre, önskade ett gladt möte af dem i himmelen och ville sedan icke mycket tala med barnen. Carl erhöll således begge sina föräldrars välsignelse.» — —
Slutligen må här meddelas ett litet bref från Linné till en brukspatron Bedoire, hvilket karakteriserar den store vetenskapsmannens entusiasm för djuren och härutinnan kan tjena såsom supplement till hans nedan återgifna tal:
- Ädle och Högaktade Herr Brukspatron!
Med mycken smärta måste jag notificera Herr Brukspatronen, som alltid vänfast tager del i mina öden, den hjertliga sorg och afsaknad, som hände mig och min kära hustru i går kl. 3 eftermiddagen, att ifrån oss rycktes, genom en oförmodlig och hastig död, det lilla vackra djuret Agathé, som herr Brukspatronen täckts så gunstigt förära oss, och som varit så mig som besynnerligen min hustru så allt för kärt och behagligt, att intet djur i verlden någonsin kärare ibland allt lefvande jag ägt och ändtligen mistat, näst mine barn, tillstår jag att ingenting gått mig mer till hjertat.
Jag blifver rättnu rädd och ledsen att hafva några angenäma indianska djur, ty deras mistande rörer mig så hjerteligen, att de förkorta min lefnad, detta aldra mest.
Min hustrus heta tårar och mina läskas med den del, Herr Brukspatronen säkerligen tager deruti.
