nades att först röra upp allting, sedan dermed skrämma folket och ändtligen pröfva dess gifmildhet. Jag vill ogerna längre uppehålla mig med denna riksdagen, som eljest torde kunna upplysa många efterföljande händelser, upplysa hvarför folket mötes åt, med spökdikter försedt, hvarför allt blir läsligheter och grofva brott, och hvarför mången ser mera på egen än fäderneslandets förkofran. Ty ifrån denna riksdagen har allt detta sin mest synliga upprinnelse, dock med den skilnad, som stora strömmar utvisa, svage vid källan uti fortgången ansenlige. Men om man ofta bedröfvas att läsa eller se, huru allt här i verlden tillgår och såsom emellan vågor hit och dit vältras, huru gode män förtrampas, odygder trifvas, så har dock försynen icke lemnat vårt sinne utan hvila och tröst eller gjort något tidehvarf ofruktsamt på stora och uppbyggliga gerningar och efterdömen.
Föreställom oss, M. H., ett barn träda fram och försvara sin fader, med all den rörande sanning oskuld allena kan bruka, med all den eld en öm kärlek upptänder, med all den vältalighet en naturlig känsla utan konst upplifvar. Sen Servilia och Soranus[1], eller uti närmare afstånd, sen grefve Tessin tala för sin fader. Han uppväcker de lifligaste rörelser, han utpressar de hetaste tårar, och den vältaligaste herre i sin tid har aldrig öfvat sina gåfvor bättre, aldrig för bättre sak. Hvad blef verkan, M. H.? Cicero förde Marcellus rättfärdigad ifrån Cæsar, men det var Cæsar! En menighet, sällan så artad och sällan sin egen, häpnar, förundrar sig, ömmar, suckar, skiljes åt och glömmer.
Sonen saknade snart derefter sin fader[2], fadren saknade här i lifvet blott sin ömma son, och hvad kan en orolig, otacksam och obillig verld väcka för saknad? Igenom detta frånfälle tillträdde grefve Tessin öfverintendentskapet, och med detsamma öfverinseendet och styrseln vid ett verk, som var ännu fjerran ifrån sin fullkomlighet. Till att fullfölja sin faders tankar och anläggningar, ville grefve Tessin öka sina egna kunskaper. Hos stora snillen, som se allting nogare, infinner sig gemenligen misströstan till sig sjelfve, ty de syfta åt en högre belöning än allmänheten i gemen, hvilken menar sig vara vuxen och värdig till allt, ofta under största orklöshet och oskicklighet. Denna omtanke torde
