Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

268

hafva uppväckt hos grefve Tessin en förnyad håg till att bese hade Frankrike och England. Han kände då bättre än tillförene våra brister här hemma, men tviflade om att uti andra länder hafva allting nog väl insett, nog väl betraktat. För nöjen och flygtighet tjenar ungdomselden, för nyttan mognare år och svalare sinne. Medan han således reser, M. H., torde icke vara utom mitt ämne att lemna honom på en stund och bereda oss till nyare tidehvarf och märkliga händelser.

Konung Carls minne var ingenting mindre än utslocknadt. Det slägte, som följde honom uti härnader, var ännu till stor del qvar och tillgifvenheten för denne herre så stark, att han säkert varit införd uti gudarnes längd, om de tider, då en sådan flyttning varit en plägsed, ännu kunnat återkallas. Uti lika tankar voro barnen uppfödde och begge vaknade upp och qvicknade, när något inträffade, som med Carls anläggningar kunde äga gemenskap. De äldre talte om intet annat än om hans oförskräckta hjerta, om omöjligheter de under honom hade uträttat; att man frågade hvar fienden stod, icke huru stark han var. Att mod, ordning och lydnad öfverväga myckenhet och motstånd, och med ett ord deras hetta växte i samma mon, som de kunde inblanda sina egna med konungens bedrifter. De yngre uppeldades deraf, uppeldades, att genom stora gerningar göra lycka, man trodde, att fred kunde öka deras ålder, icke deras förtjenster. Om dessa berättelser uti många mål voro äfven utom all liknelse, ty ålderdom och bardalekar kunna väl förlikas med otroligheter, så ägde de dock en förträfflig verkan, underhöllo hos folket en stor tanke om sig sjelft, utan hvilken inga märkliga bedrifter kunna förväntas. Den politiken att, för vissa flygtiga afsigter, förqväfva en sådan art af högmod och under sken af försigtighet skrämma, är så mycket skadligare, som det kan hänga vid flera slägten, och man är aldrig närmare att blifva underkufvad, än när man fruktar derför och sätter på andra större värde än på sig sjelf.

De fleste ibland oss, M. H., hafva varit vittnen till den jäsning konung Stanislai upphöjelse på polska tronen hos oss uppväckt hade. De omvexlingar och hinder, som emellan kommo, äro uti historien redan antecknade och höra icke till mitt ämne, ej heller att utreda, om det motstånd folket mötte, öppnade ett tidehvarf för många händelser, som vi ännu icke öfverlefvat hafva, ehuru olika de blifvit, ju längre