de skilt sig ifrån deras första orsaker och egentliga upprinnelse.
En tidigare riksdag (1734) för denna angelägenhet blef väl samlad, men omständigheterna, snabbare i deras skiften än att långsamma öfverläggningar hunnit följa dem, voro mest försvunna. Efter den riksdagen varade ännu allmänhetens missnöje, dock yttradt med försyn enligt den tidens sed. Men sedan det rådet vidtogs att uppsätta dem till domare, som lagen icke gjort till ständer, blef folket dristigare och jäsningen märkligare. Friheten att döma, ledde naturligen till friheten att ogilla, och friheten att ogilla till en färdighet för den påföljande förändringen, en förändring, som menigheten alltid är benägen för, underligen artad, kan hvarken tåla styresmän eller vara dem förutan.
Vid denna och den föregående ständernas församling träffar jag grefve Tessin ifrån sin senare resa återkommen, men han förblef icke länge hemma, ty han afsändes för andra gången (1735) till Wienska hofvet, icke för någon viss angelägenhet, utan för att besörja i gemen dem som Sverige röra kunde. Sedan han der några år vistats, fick han befallning alt återkomma och under hemresan uti några värf besöka dresdenska och berlinska hofven.
Nu, M. H., nalkas jag till ett tidehvarf och en riksdag (1738), som varit ett ämne, för somliga till välsignelse, för andra till förargelse, af en del af folket ansedt som en lycksalighet för riket och en prydnad uti landtmarskalken grefve Tessins lefverne, af en annan del betraktadt såsom orsaken till våra olyckor, och han sjelf som upphofvet dertill. En riksdag, som upphöjt honom uti fleres omdömen öfver allt, och uti mångas tankar förnedrat honom under allt. Hvem skall döma emellan tvenne olika meningar, som äro för vida skilde att komma tillsammans och att förlikas? Icke är det ett ämne för ett akademiskt tal, icke för den väld, närvarande tid kan misstänkas för. Efterkommande, M. H., äro de, åt hvilka alltsammans med största trygghet kan öfverlemnas. De lära bäst inse, om rikets upphöjelse utur förnedring är en brottslig afsigt, om de vänner man sökt, aldrig tillförene ägt med Sverige sammanhang eller om deras förbindelse med oss nu blifvit onaturlig, då den tillförene icke så varit; om, då hela Europa under en lång fred varit sysselsatt med att uppmuntra egen idoghet och handel, en lika föresats skulle blifva för oss skadlig och förderflig;
