270
aktas för en yppighet att nu bruka egna tillverkningar, för en hushållning åter att hafva tillförene låtit främmande arbeta för oss; om handeln fått mera utrymme, svenska flaggor synts uti flera haf och uti flere hamnar; skeppsvarf och alla rörelser tilltagit, om konstnärer ökat sig, nyttiga vetenskaper blifvit upplifvade, och om folket uti allt gripit sig bättre an, upphöjt sina tankar och utvidgat sina näringar; om tro och förmögenhet räckt hvarandra hand; om riket uti nödfall, enskilde till sina behof, funnit derigenom de tillgångar inom sig, som under Sveriges frodigaste tider icke ens träffas ej heller förväntas kunnat. Häröfver må våra barn fälla sitt omdöme. Jag förmodar dock af dem den upplysta billighet, att de icke tillegna olyckliga krig åt denna riksdagen, som kunnat äga afskilda orsaker, att de icke lägga detta tidehvarf till last, om man uti de följande, under sken att följa lika grunder, följt dem utan mått och återhåll; ty missbruk fäster sig vid allt bruk, och måttlighet är det som menniskor aldraminst träffa, styrda af sin hetta och enskilda afsigter.
Så mycket har jag att säga om denna märkvärdiga herredag, hvilken säkerligen blir en af dem som uti detta rikes tideböcker antecknas, då flere andra derur försvinna.
Mera likar det mitt ämne att anföra landtmarskalkens uppförande under den jäsning och under de förändringar sig då företedde. Men det är, M. H., nästan äfven så svårt att beskrifva för eder detta embetes vigt och egenskap som att förrätta det. Tänken efter! En samling af folk, gemenligen full med hetta och begär, som känner ingen medelväg, och fallen för ytterligheter stannar tvärt eller går för fort. Hvad kunskap om menniskan, hvad konst och skicklighet, hvad tålamod erfordras icke hos en styresman att förena så många olika lynnen, olika egenskaper, olika insigter och syften till ett ändamål? Att svalka de hetsiga, upplifva de tröga, muntra de modfälde, stadga de vankelmodige, göra envishet foglig, ärelystnad dräglig, snålhet måttlig, draga allas hjertan till riket och vinna tillika för sin person ett enhälligt omdöme om sina rena afsigter och sin jemna oväldighet. Jag märker, M. H., att edra tankar, qvickare än mitt tal, redan ledt tillämpningen af allt detta på grefve Tessin; ty sanningar, när de träffa sitt ämne, förbinda sig naturligen dermed och behöfva icke dertill tvingas.
Beskickningen till Frankrike (1739) blef en följd af
