denna riksdag, och dertill kunde ingen skickligare utses än grefve Tessin. Han kände ständernas tankar, han kände landet, dit han skulle sändas, han kände ministèren, och den i synnerhet, som mest gälde. De underhandlingar han hade att bedrifva höra icke till mitt ämne; angelägne till sina egenskaper i den tiden, lycklige till sin utgång under grefve Tessins hand, tyckas de nu ådraga sig mindre nyfikenhet. Vi lefva uti ett tidehvarf, fruktbart på förbund; myckenheten deraf gör dem föga pålitliga, det ena försvinner hastigt för det andra. De likna nästan tidens flygt; det ögonblicket vi tro oss äga är långt borta och har redan rymt undan för flera andra.
Kardinalen[1] ägde sin konungs högsta förtroende och förtjente det. Han dog en fattig minister uti ett rikt land, han älskade ro och lugn, men ett stort rike kan icke länge äga dem. Han var en knapp hushållare, förstod att spara, icke att vinna och öka. Intagen af den tanken, att handel vanhedrade ett förnämt stånd, så borde ock ett af de yppersta riken i Europa icke göra deraf sitt hufvudverk; hvarföre ock grefve Tessin fann för sig mera lätthet med en kommerstraktat än med subsidiers förökning, ehuru detta senare äfven erhölls, dock som ett bevis på grefve Tessins skicklighet.
Under vistandet uti Paris hade grefve Tessin anhållit hos sin konung om afsked och att få lefva uti lugn sin öfriga lifstid, antingen af aning om bullersamma efterföljande tider eller af en naturlig böjelse för en ledigare lefnad, uti hvilken hans sinne kunde hvila sig med sådana sysslor, som icke skaka riken, väcka afund, ådraga mera besvär än tacksamhet, men deremot innerligen förnöja, och äro ofta mera osynlige för den tid man lefver uti än för efterverlden. Konung och ständer tänkte nyttja hans snille längre för riket, och han, i stället för afsked, blef kallad till rådsembetet (1741). Ett embete, M. H., det förnämsta i riket och stundom det sämsta, enär en konung vore benägen att förringa värdigheten eller en menighet snart färdig att ombyta personer. Utan stöd från någondera sidan, måste det då antingen upphöra, eller den tiden komma, att de som det bekläda behöfva anlita ingendera.
Enär nu ordningen uti tidshändelserna bjuder mig att beröra ett krig, knappt börjadt och med förlust slutadt,
- ↑ Kardinal Fleury, Frankrikes regent.
