Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
323

Fröken Sophia. (Ler häråt.) Jag tänkte fuller jag, att dessa allvarsamma reflexioner ej skulle vara länge.

Fru Lotta. Hvad vill du jag skall säga, min Fiken? Mina gjorda reflexioner äro alla sanna och sådana, som jag borde följa ... men ... men ... men här och men der, en ung och vacker kavaljer i famnen är bättre än allt moraliserande i verlden. (Ropar:) Sara, Sara!




Andra inträdet.

Sara (kommer in till de förra).

Sara. Ropade ers nåd?

Fru Lotta. Ja. Sade du icke, att grefve Hurtig ämnade besöka mig?

Sara. Hans fransyska kammartjenare bar sådant ärende hit, sedan ers nåd var utfaren, då jag svarade honom, att ers nåd skulle innan en timme komma hem, och att hans grefve då vore välkommen.

Fru Lotta. Men jag har åtminstone nu varit i fulla tre timmar hemma.

Fröken Sophia. Förlåt mig, min engel, vi kommo hem klockan tre, och nu är hon knappt half fyra.

Fru Lotta. (Suckar hjertligen.)

Fröken Sophia. Huru står det till, min vän?

Fru Lotta. Inte rätt väl.

Sara. Skall jag springa efter litet Ungerskt vatten?

Fru Lotta. Gå din väg ut, din fjolla, och säg mig till, när grefven kommer. (Sara gar ut.)

Fröken Sophia. Ack, är sjukan der! Tänk hur svag hon är ... Är du nu bättre, min vän?

Fru Lotta. Det var allenast en liten svimning, som kom uppå mig, men nu gått öfver.

Fröken Sophia. Min aldra käraste Lotta, se mig stint i synen!

Fru Lotta. Nu har du visst något skälmstycke före, du talar så sött.

Fröken Sophia. Nej, kära, gör så!