324
Fru Lotta. Se nu då! (Ser stint på henne.)
Fröken Sophia. Grefve Hurtig! Håll nu färgen.
Fru Lotta. Huru kan du vara så förtretlig? (Skjuter henne ifrån sig.)
Fröken Sophia. Var det der, som skon klämde, min puppa[1] lilla? Åh, du må rätt så väl tillstå, hvad du ej kan dölja: du är kär, min hjertunge, erbarmligen kär.
Fru Lotta. (Suckar.) Hvarföre må jag ock icke uppenbara dig min svaghet? Har jag dock sedan vår första bekantskap aldrig hållit något hemligt för dig. Ja, jag skall säga dig allt, min hjertans Fiken: jag älskar grefve Hurtig, han älskar mig igen, och oss felas intet mer än min fars samtycke att göra oss begge lyckliga.
Fröken Sophia. Har min vän varit länge bekant med honom?
Fru Lotta. Ej längre än sedan jag kom hit till Stockholm, hvilket är ungefär fjorton dagar sedan.
Fröken Sophia. Jag önskar dig lycka, men tyckes dock för en så kort bekantskap, så har ...
Fru Lotta. Min Fiken lilla, det är bäst att göra fort, hvad man ämnar göra.
Fröken Sophia. Ja ja, min vän; men man ångrar ofta länge det, man har gjort i hast. Dock förlåt mig, jag känner inte din grefve, ty fastän han skall låts vara min kusin, har jag aldrig sett honom.
Fru Lotta. Du vet då, att på hans härkomst är intet att säga, hans person kan ingen neka att den är angenäm. Han är fuller något yr, men man plägar säga, att den yraste hästen blifver ofta den bästa.
Fröken Sophia. Ja, men han bryter ock ofta halsen af den, som honom skall tämja; dessutom så har jag hört, att de hästar, som en gång få vanan att skena eller kollra, blifva aldrig bättre. Dock, det är du, som skall nyttja’n och bruka’n, min vän: är du nöjd, så är allt nog; jag önskar, att du alltid må hafva orsak att vara så.
- ↑ Puppa = docka.
