fördrif allt, hvad som tillika lättar och förbättrar sinnet samt med detsamma förfriskar och stärker kroppen, så ha de gamla svenska bå’ uppfunnit och nyttjat så många och så tillräckliga sådana tidsfördrif, att uti forna tider det hade blifvit räknadt för en dårskap att söka andra och flera på främmande orter. Om politesse består uti höflighet så uti tal som svar, uti blygsamma och ingen förtörnande utlåtelser och uti en sky för att skäligt vilja misshaga någon, så har man. åtminstone i min ungdom, ej behöft kasta bort pengar på långliga resor, till att förvärfva sig denna egenskapen. Och sist, så framt den artigheten i allt ens väsende, som I nämnt om, består uti hvad som tillika bâ’ anstår och pryder begge könen, samt grundar sig på en manlig, fryntlig och vördsam åtbörd hos det ena, och ett fromt samt ärbart och dock gladlynt uppförande hos det andra; så var Sverige i forna tider derföre namnkunnigt, och om det nu mer ej är sig deruti likt, så har det att tacka sådane herrar som Ni derföre, hvilka med era utifrån införda artigheter gjort här en sådan blandning, att man har svårt för att mer skilja det goda från det onda.
Grefve Hurtig. Håll, gubbe, håll! Jag märker, när gammalt folk få lof att tala, så veta de inte, när de skola tiga igen.
Amiral Enterfelt. Unge man, vet, att gubben inte begär någons tillstånd att tala, ej heller ska’ Ni lära honom, när han bör tiga. Har ja’ rört er på qvickan?[1] Eller tror Ni än, att Ni har till er olycka varit för länge i det ledsamma Sverige? r
Grefve Hurtig. Åtminstone har ja’ varit för länge i ert ledsamma sällskap.
Amiral Enterfelt. Ha’ Ni fört så mycke’ förstånd hem med er, som Ni har lastat er hjerna med fåfänga, så skulle ni skatta för en förmon att vara i sällskap med gammalt folk, som ha sett mycket och mycket förfarit. Ser Ni dessa grå håren, yngling?
Grefve Hurtig. Ja, ja’ ser. De skulle vara goda att blanda ibland andra, till att göra en vacker toupet med.
Amiral Enterfelt. (Stiger upp, sätter hatten på sig och griper till sitt värjfäste.) De orden ska’ du betala dyrt, din vetvilling! (Grefve Hurtig slår ock handen på sitt värjfäste.)
- ↑ Qvickan = det inre ömma hornet på hästhofven; röra någon på qvickan = träffa en ömtålig punkt hos någon.
