376
uppriktigt svenskt, mitt fäderneslands frihet, uppkomst och försvar skola förnämligast hädanefter sysselsätta de tankar, som härtills varit så pickhågade på allahanda fåfänga.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Nu känner jag er igen, grefve Hurtig, nu framlyser den gamla svenska manligheten uti er. Med ett ord, nu känner jag igen i er person era mycket berömda förfäder: sådan var deras gång, sådant deras tal. Ja, nu är I rätteligen och i sanning grefve Hurtig.
Fröken Sophia. (För sig sjelf.) Hvart vill allt detta taga vägen? Han har icke sagt det aldra ringaste till mig hela denna tiden; nog har han gifvit fru Lotta goda ord. Få se om, sedan han finner sig hafva förlorat henne, gamla kärleken icke uppvaknar. Det må han ock göra för Fiken, säger jag.
Grefve Hurtig. Kusin Stadig, jag fägnar mig öfver din lycka; jag var henne inte värd, och hon hade inte kunnat träffa en redligare man eller bättre vän, än du är. Men om du blifvit lycklig, så neka inte till att äfven göra din vän så: det står i ditt våld, Stadig.
Baron Stadig. Huru då, kära grefve? Står det i mitt våld, så är I lycklig redan: denna hjertungen undantagandes, är intet i verlden, som jag antingen kan eller vill neka er.
Grefve Hurtig. I ären begge hvarannan värde, kusin; men hvad säger I om er vackra syster här? Jag adresserar mig inte till er som hennes bror eller förmyndare, utan som till en förebedjare. Förmå henne att emottaga ett hjerta som, ehuru flygtigt och fåfängt det härtills varit, ingenting högre åstundar än att få evigt fästa sig under hennes lydno.
Baron Stadig. Min syster, er tillkommer att härpå svara. I vet, att mitt förmyndareskap, som er far mig anförtrott, aldrig behöft sträcka sig längre än att med nöje bifalla, hvad I er föresatt. Jag hoppas, jag lärer ock nu hafva tillfälle att göra detsamma, i anseende till det benägna svar, som jag vill förmoda att I gifver vår kusin.
Fröken Sophia. Åh, bror! Stackars grefve, han ser då så barmhertig ut; hvem kan neka honom något? Men är allt hvad I nu sagt, grefve, rätt ert allvar?
Grefve Hurtig. Ja, och utaf allt mitt hjerta, min engel.
Fröken Sophia. Det är mig kärt. Men töfva, grefve,
