atl gifva mig dessa kärliga öknamnen, till dess jag får lof att kalla er så igen. Men svara mig nu uppriktigt på en fråga: gifver I eder på nåd och onåd, eller vill I kapitulera? Svara rent ut, grefve!
Fru Lotta. Du kan inte låta bli att vara galen, din yrhätta.
Grefve Hurtig. Hvilket behagar min sköna öfvervinnarinna?
Fröken Sophia. Inga öknamn, säger jag, grefve! I skall få kapitulera; men får icke jag sätta upp punkterna?
Grefve Hurtig. Mycket gerna.
Fröken Sophia. Så hör nu väl på och säg, till hvilken I samtycker eller ej.
Först och främst så skall grefve Wilhelm Hurtig ifrån denna dagen aldrig understa sig att komma till hofs eller något hederligt sällskap med sitt hår eller peruk uppknuten, lika som ville han rida skjuts; hvaremot jag lofvar med hand och mun att vilja tro honom hafva öronen qvar, utan att han skall hafva af nöden att visa dem bara.
Grefve Hurtig. Samtyckt.
Fröken Sophia. Till det andra: skall grefve Hurtig låta rese-våtsäcken[1] ligga bakpå uppå vagnen eller drängens sadel, samt låta kusken behålla piskan, utan att nu eller i framtiden binda någondera af dem bak uti sitt hår eller sin peruk; ej heller skall han förorsaka dyr tid i landet med det myckna mjölet, han låter baka fast ofvanpå hufvudet.
Grefve Hurtig. Samtyckt.
Fröken Sophia. Till del tredje: skall bemälte grefve ej fördrista sig att bära lifvet på sin rock under armhålen eller med vida och uppstoppade rockskört apa efter fruntimmers styfkjortlar, vid straff att strax hafva förbrutit byxorna til mig, sin laggifta hustru.
Grefve Hurtig. Samtyckt.
Fröken Sophia. Till det fjerde: skall han ej bära byxor, med förlof sagdt, så trånga, att han behöfver draga på sig dem med skohorn.
Grefve Hurtig. Samtyckt.
Fröken Sophia. Till det femte: skall han aldrig bära hvita strumpor, utom när han åker i vagn, och det ändå ej ofta, på det en olycklig åkommen fläck ej må komma hans friska ben i elakt omdöme.
- ↑ Rese-våtsäck = kappsäck.