410
Femte scenen.
Fru Rangsjuk, Jesper, Birger, Lovisa, Malena, två lakejer i livré.
Birger (ler). Ha, ha, ha! Jag vet inte, om det är sant eller inte, som jag hört i dag, att bror skaffat sig en tjenst på halsen nu på sina gamla dar?
Fru Rangsjuk. Ja, om det så vore, tycker då min svåger, att det vore så löjligt, om en förståndig man blir anförtrodd att förestå något publikt embete?
Birger. Ha, ha, ha! (Ler.) Det kan så vara. Jag är inte hitkommen till att just inlåta mig i någon dispyt om den saken, utan bara för att önska min bror och svägerska lycka till deras nya stånd och att sedan sitta och glamma litet med hvarannan, efter jag nu har en ledig stund och ingenting att försumma.
Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min svåger, på min mans och mina egna vägnar för er gratulation. Men jag kan inte finna mig deri, att I begynt denna kompliment med sådant löje, och vill jag ändtligen veta orsaken dertill.
Birger. Ha, ha, ha! (Ler.) Jag förstår er, min svägerska. Men hör, bror Jesper! Nu lär det väl också komma dig en gång till att tala och svara för skålen. Derför vill jag nu säga dig, att när du kommer och helsar på mig på landet, så skall jag ge dig till bästa hvad huset förmår.
Fru Rangsjuk. Förlåt mig, min svåger, att jag faller er i talet. Jag tycker så, att den, som har en så hederlig herre till bror, som I nu fått, bör gifva honom den titel, som han bör hafva, och att han ändtligen väl kan förtjena att af en landtjunkare heta »herr broder».
Birger. Väl, min högt ärade fru svägerska. (Till Jesper.) Ja, så säger jag då, min herr broder, att när du kommer och helsar på mig på landet, så . . .
Fru Rangsjuk (faller honom åter i talet). Det tycks ock ej vara särdeles anständigt att säga »du» till en man, som bekläder en så hederlig post.
Birger (för sig sjelf). Jag tror, konan är rasande! (Till Fru Rangsjuk.) Hör, min högtärade, gunstiga fru svägerska . . .
