Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/446

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

438

FJERDE AKTEN.

Första scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper Mes.

Fru Rangsjuk (ensam). Jag vet inte, hur jag skall bära mig åt, att jag må kunna få min herre till att vänja sig af med den ödmjuka plien, som han har på sig för alla, som han möter. Jag tycker, att det anstår honom nu inte mera, utan bör ens air och åthäfvor alltid vara inrättade efter den karakter och distinktion, hvari man sitter. (I detsamma kommer Jesper in, då säger hon till honom:) Välkommen hem, min herre. Jag stod just i fönstret, när I kom gåendes på gatan, då jag observerade, att I tog halten af och bockade er något för djupt för en karl, som I mötte, och som jag tyckte på utanskriften ej kunde vara af särdeles värde. Åtminstone såg han inte ut till att vara så mycken heder värd af en sådan herre, som I likvisst nu är.

Jesper. Säger I det, min vän? Jag mins inte i hastigheten, hvem det var, jag helsade på. Tyst, vänta litet! Jo, nu kommer jag ihåg, hvem det var. Ja, I har rätt deri, min vän, att jag helsade för djupt och höfligt på den der karlen. Men det kommer sig deraf, att jag inte rätt kom mig ihåg, och vet jag inte, hur det är fatt. Jag begynner nu att gå och grubbla så mycket på mina gårdar, som äro pantsatta, att jag ibland glömmer bort, hvem jag sjelf är.

Fru Rangsjuk. Käre min vän, gör er inte någon fåfäng omsorg i förtid. Lappri i de lumpna gårdarna! Vi få dem kanske väl tillbaka, när tjensten kommer i gång, och om vi inte skulle få dem igen, så kan det vara ändtligen lika mycket. När vi hafva heder i verlden, så få vi väl födan. Menar I, min vän, att de här gårdarna, som I nu talar om, kunna väga upp mot er karakter eller ock emot den hedern att ha en dotter, som skall bli grefvinna?

Jesper. Nej, min vän, det förstår jag väl, att sådana saker äro en större angelägenhet än några gårdar. Men emellertid kostar vår nya inredning och stat så mycket, att jag rätt nu inte mera vet, hvar jag skall taga flera penningar till det, som ännu fattas oss. Ty först är här rätt ondt efter att få penningar, och se’n, när man ändtligen fått dem,