så måste man betala så dryga intressen för dem, att jag skäms att säga’t.
Fru Rangsjuk. Ja, jag tror väl, att intressena lära stiga något. Men ändå hjelper det inte. Vi måste väl fullfölja hvad vi begynt. Jag skulle eljest fråga er, min vän, hur det se’n gick med handeln om hästarna, och om det blef något af?
Jesper. Jo, den saken är riktig[1]. Jag fick dem för 175 dukater, och lära vi idag få dem hit hem.
Fru Rangsjuk. Nå, det är mig rätt kärt, så får jag i morgon probera dem för var nya vagn med kusk, lakejer och alltihop. Hå, det var artigt[2], kära min vän! (Ta’r gubben i famn, hoppar på golfvet och visar sig öfvermåttan nöjd.) Om jag ägde alla gårdar i verlden, så kunde de inte så fägna mig som detta hjertans vackra ekipaget. Tänk huru folket lär gapa och förundra sig, när de få se hennes nåd fru diktatörskan, som kanske om några dagar får heta fru general-diktatörska, i denna präktiga vagn, som jag väl tror att ingen af våra förnämsta grefvinnor skulle skämmas för att åka i! Det vill säga annat än alt sitta på landet och kanka i vår gamla vagn emellan kyrkan och gården. Men se der, hvar vår bokhållare kommer!
Andra scenen.
Fru Rangsjuk, Jesper, Truls i bokhållarekläderna, Skrifvaren.
Jesper. Se god dag, herr bokhållare. Hur står til med honom och kassan?
Truls (bryter sig[3] mycket och snusar, säger till skrifvaren:) Hör, skrifvare, tag mig hit en länstol, att jag får hvila mig litet.
Jesper. Men herr bokhållaren svarar mig inte på min fråga.
Truls. Hå! ödmjuka . . . Nej, det var för mycket. Hörsamma och tjenstberedvilliga tjenare, min herr
