440
öfverdiktatör och fru diktatörinna. Jag kan inte tala stort, innan jag får sitta, för jag är så hjertligt trött af embetssysslor. (I detsamma kommer skrifvaren in med länstolen, hvarpå Truls då sätter sig.)
Fru Rangsjuk. Nå, jag kan säga, att herr bokhållaren temligen väl vet att taga sin kommoditet och respekt i akt.
Truls. Jag skulle mycket illa ha passerat min verld, om jag det inte visste, och så anstår det folk af karakter och distinktion att göra.
Fru Rangsjuk. Så min sann! Räknar herr bokhållaren sig också ibland dem?
Truls. Ibland hvilka skulle jag väl eljest räkna mig, se’n jag blifvit en herr bokhållare? Och menar ers nåd inte, att jag nu kan sätta min hatt så högt som någon annan?
Fru Rangsjuk Det är rätt, herr bokhållare! Jag håller af folk, som har ambition. (För sig sjelf.) Trå vare den Truls! Jag märker på hans manerliga tal, att han likvisst vet folkseder.
Jesper. Men säg mig nu, herr bokhållare, hur står det eljest till med herr bokhållaren och kassan? Må de begge väl, så skall det vara mig kärt.
Truls. Herr öfverdiktatören kan man taga sig en stol och sätta sig här hos mig, så få vi talas vid derom.
Jesper. Ja, jag tackar herr bokhållaren.
Truls. Nå, det är väl. Nu skall jag säga, att jag mår så der temligen väl, undantagandes att jag i natt som var hade en liten uppkastningsfeber, som ändå ingenting ville säga, efter hon gick strax öfver igen. Men hvad kassan angår, så är der inte stort mera qvar. Och vet jag inte, hur det är fatt, att der är en sådan särdeles connexion emellan min mage och herrns kassa, att ju fullare magen blir, ju tommare blir alltid kassan.
Jesper. Såå, det är underligt nog. Men har då herr bokhållaren låtit föra allt väl till boks hvad som är utgifvet?
Truls. Nej, ännu inte, herr öfverdiktatör, utan jag har alltsammans här i detta mitt hufvud. Men nu tänker jag att låta föra’t till boks, och derför har jag också tagit skrifvaren med mig.
Fru Rangsjuk. Jaså, så vilja vi nu lemna herr
