En älskad skugga döljer mig,
En verld försvinner, der jag sträfvat.
Se’n mina sinnen flygtigt sväfvat,
I stillhet tanken roar sig.
Du stund, som lägger allt i dvala,
Du väcker mina tankars fart;
Din köld min oros eld kan svala,
Ditt mörker gör mitt sinne klart.
Vid menskoflärd och dårskap trött,
Vid sällskapstvång och tadelpilar,
Bland sånggudinnors hop jag hvilar
Och somnar hos Thalia sött.
Vår-oro.
Nu åter syns tiden förbyta
Sitt kalla och ängsliga lopp,
Naturen på fältenas yta
Har lifvat det gladaste hopp;
För mig blifver tiden dock lika:
Min födelses stjerna är satt
Der molnen ej hinna bortvika,
Som ombytt dess dag uti natt.
Hvi räknar jag stunder och dagar
I väntan, att ödet engång,
Med tidernas skiftande lagar,
Mig löser ur plågor och tvång.
Allt hinner båd’ vissna och knoppas,
Och blommorna vissna igen;
Men glädjen, hvars sommar jag hoppas,
Syns fjermare visa sig än.
Förgäfves af foglarnas qvitter
Jag manas att stämma min röst:
En fläkt i den skugga jag sitter
Ej hinner att svalka mitt bröst.
