Andra scenen.
Truls (ensam). Nå, större olycka har aldrig kunnat hända mig, och plumpare oxe tror jag inte fins i verlden. (Han jemrar sig och har sig mycket illa.) Hvad örfilarna angår, så kunde det väl ändå vara stor sak i dem. Men att mitt papper skulle rifvas sönder, det kan aldrig ersättas. (Han går till papperslapparna, der de ligga, och bockar sig djupt för dem åtskilliga gånger). Ack, du kära papper! Uti dig satte jag för ett ögonblick sedan all min höghet och välfärd. Och nu skall du ligga der! Tänk, huru föränderligt allt är i verlden. Se nu der, hvar hela min respekt, heder och bokhållaremyndighet ligger i sopvrån. (Tager upp en af de sönderrifna lapparna och kysser den med en djup bock.) Tack för den korta heder, jag haft af dig och dina kamrater, som ligga der! Om denne oborstade lymmeln, som nu var här inne, hade vetat och förstått att värdera dig så mycket som jag, så hade herr bokhållaren inte nu legat på ett så oanständigt ställe. (Han kontinuerar att jemra sig allt hvad han kan.)
Tredje scenen.
Jesper, Truls.
Jesper. Huru nu, herr bokhållare? Hvad är det som fattas? Hur står det till?
(Truls håller allt i med sina lamentationer.)
Jesper. Men säg mig, herr bokhållare, hur kommer det sig, att han är så bedröfvad?
Truls. Herre, kalla mig inte bokhållare mer, för jag ger fan att vara’t längre. Jag skall berätta herrn, att herr bokhållaren och jag äro redan skilda från hvarannan. Se der, hvar herr bokhållaren ligger i sopvrån, och här står jag, stackars Truls, med en lång näsa och så blott och bar, som jag kom hit i verlden, undantagandes den nya karakteren af Nemligen, som jag inte visste förrän efteråt hvad den skulle betyda. Med ett ord sagdt, bokhållaren refs i tusen smutter[1]
- ↑ Smutt = bit.
