Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/464

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

456

hvem vet, om icke nu, sedan I fått en större karakter, några förnämare tillbud torde blifva gjorda? Sker det, så kunna de tagas emot. Hvarom inte, så äro vi ändå alltid säkra om grefve Valentin.

Jesper. Ja, deruti har I rätt, min vän. Vi vilja så göra.




Femte scenen.

Ingeborg, Fru Rangsjuk, Lovisa, Malena.

Ingeborg. Ers nåd, här är en löpare ute, som säger, att han är hitskickad ifrån en stor herre, och att han begär att få tala med herr generaldiktatören och hennes nåd.

Fru Rangsjuk. Hur sade han? Generaldiktatören?

Ingeborg. Ja, sa’ han så, ers nåd.

Fru Rangsjuk (till Jesper). Tänk, min herre, att det redan är bekant ibland folk! Ja, jag kunde väl tro, att en så stor sak inte länge skulle kunna döljas. Men hvem må denne löpare vara ifrån?

Jesper. Jag kan inte veta, min vän. Vi måtte låta honom komma in, så få vi höra, hvad han har att säga. Ingeborg, säg honom, att han kan komma in. (Ingeborg går ut.)

Fru Rangsjuk. Hur det är, så måtte han vara sänd ifrån en mycket förnäm herre, som kanske vill söka bekantskap i vårt hus.




Sjette scenen.

En löpare, de förra.

Löparen. Jag skall helsa herr generaldiktatören, hennes nåd och fröken ifrån min herre, hans höggrefliga höga herrlighet, herr grefven och riddaren af gröna bandet och generalriksskattmästaren hos hans Stor-Mogoliska kejserliga höga majestät. Han har befalt mig löpa hit och säga, att om det vore herr generaldiktatören samt hennes nåd och fröken lägligt, så ville han halva den äran att helsa på dem.